O'Toole ringde

O´Tooles lag: Den där Murphy är en jävla optimist.

Förra fredagen, dvs. 25/2, blev jag av med bilen. Jaha, tänker man kanske, blev den stulen? Eller gick den sönder? Ja, alternativ nummer två stämmer bra – med en twist: jag kraschade bilen på väg till jobbet. Mot en traktor. På E4:an. I (relativt) hög hastighet.

Bilen blev, inte helt förvånande, totaldemolerad. Jag däremot klarade mig nästan oskadd, mirakulöst nog. Ett skärsår i högerhanden som syddes med två stygn (utan bedövning – aj), ett djupt skrubbsår på vänsterhandens knogar, skrubbsår på knäna som fick en ganska rejäl smäll (mitt stackars högerknä som blev skadat redan i höstas!) och ett saftigt blåmärke över bröstkorgen efter bältet. Förutom det gick det bra. Inga nackskador, hjärnskakningar eller brutna ben, inte ens en stukning. Det blev förstås ambulans till akuten hur som helst och en full traumaundersökning, plus att jag blev kvarhållen för observation i ungefär 9 timmar. Vet ni hur mycket usel dag-TV det finns? Väldigt mycket, kan jag säga…

Bilen är alltså helt obrukbar, och nån dag ska jag åka och ta ett foto på den bara för att se hur hemsk den egentligen ser ut*. Jag hade tydligen i princip motorblocket i knät efter kraschen, men det tänkte jag aldrig på då, jag var mest förbannad för att jag inte kunde ta mig till jobbet. En hel dags lön bortkastad! Nu åker jag buss istället, eftersom jag bara ska jobba tills 11/3 så kändes det onödigt att börja leta efter en ny bil.

Ja, förutom, det så jobbar jag alltså. Jag åker hemifrån 06.40 och kommer hem 18.40, sen har jag ungefär tre timmars effektiv fritid eftersom jag måste gå och lägga mig senast 22.00 för att orka upp till 06.00… Ah, what a glorious life…

//Martina

*Och för att lägga upp det på bloggen, förstås.