Tidsfascister!

Och nu menar jag inte människor som är punktliga, för det är jag också och jag gillar punktlighet. Jag menar såna där som tror att alla gillar att kliva upp 06.00. Fick ett mail från min uppsatshandledare idag: "Ok, då ringer jag dig på tisdag mellan 09.00 och 09.30". Ja, det kan du ju försöka med, för då sover jag. Eller det gör jag väl inte för jag kommer att ha ställt klockan på 08.50 och svurit enormt när den ringer och masat mig upp bara för att kunna svara i telefon utan att vara helt yrvaken.

Visst, precis som alla andra kan jag vända dygnet så att jag kliver upp tidigt och går och lägger mig tidigt, om jag måste. Men får jag leva utan väckerklocka så sover jag till sent och går och lägger mig sent, så är det bara. Jag avskyr också att ta itu med saker direkt på morgonen (t.ex. springa iväg till skola/jobb), jag behöver den där startsträckan på 2-3 timmar av stillsamt filosoferande innan jag gör något aktivt. Därigenom har jag sumpat mängder av lektioner och seminarier därför att de varit tidigt på morgonen (särskilt på min nuvarande utbildning, eftersom min seminariegrupp - som råkar vara grupp A - alltid får de tidiga passen. Trots att jag klagat. Visst, jag är närvarande på seminarierna men jag orkar inte delta i diskussionen för min hjärna har inte kommit igång än, vilket antagligen har sänkt mitt betyg på en kurs mer än en gång).

Det finns till och med ett begrepp för såna som jag: B-människor. B-människor vill sova lite längre och jobbar hellre på eftermiddagen, till skillnad från A-människorna som fortfarande följer den goda lutheranska "uppe med tuppen"-traditionen. För oss B-människor out there har det bildats en ny organisation: B-samfundet. Man kan ju alltid hoppas att deras arbete är värt något, så att vi slutligen slipper dessa tidsfascister och får sova på morgonen.