Jag ramlade över en diskussion om klassbegreppet på Bokhora och läste sedan en kommentar till denna diskussion hos Suziluz, och jag kände att jag ville skriva några ord om saken.
Jag kommer från "arbetarklassen" - något jag faktiskt är stolt över - med föräldrar som inte har någon högre utbildning; mamma har jobbat med lite allt möjligt, pappa har kört lastbil och taxi och hade faktiskt i flera år ett jobb som närmade sig "white collar", iallafall som jag har uppfattat det. Min mormor har i större delen av sitt liv jobbat som städerska och i hemtjänsten, farfar var grävmaskinist. Att jag röstar så rött som det bara går är ingen slump, jag är vänster i själ och hjärta.
Men. Jag pluggar på universitet, och hemma var det inget snack om att jag skulle göra det efter gymnasiet - jag var enormt skoltrött sista året i gymnasiet men blev mer eller mindre tvingad av min mor att fortsätta plugga (tack mamma!). I mitt barndomshem saknades det aldrig böcker, och mamma har alltid läst mycket (min far däremot läser aldrig, och äger knappt några böcker heller). Symptomatiskt nog hade han antagligen också varit nöjd om jag vid 26 års ålder varit gift och trebarnsmor med ett fast arbete, vilket som helst. Inte för att jag tror att han är missnöjd med att jag utbildar mig, förstås! Inte heller gick jag särskilt ofta på teater eller andra kulturyttringar som barn, men det hade snarare att göra med min mors brist på pengar än att det saknades intresse, misstänker jag.
Så jag tror att jag har haft tur, som inte känt av arbetarklassens jantelag och kravet att jobba och bilda familj - inte sticka ut - istället för att vidareutbilda mig (däremot har jag alltid känt ett krav att plugga vidare och resa ut i världen från min mor, även om det antagligen är jag själv som projicerat det på henne). Suziluz skriver om att hon känner sig obekväm i sin gamla värld, nu när hon gått vidare till en "högre" klass, och det kan jag hålla med henne om till en viss del. Det är svårt att inte kunna diskutera böcker och akademiska ämnen med till exempel min styvsyster, som är den person jag hade kunnat vara om jag börjat jobba direkt efter gymnasiet, skaffat man och barn. Om inte mamma hade pushat mig att börja på universitetet.
Nu har jag snart gjort min klassresa uppåt, till den akademiska medelklassen (sen att jag för den sakens skull inte har mer pengar, det är en annan sak). Som bibliotekarie hamnar man per definition i medelklassen, men i mitt innersta kommer jag nog alltid att tillhöra arbetarklassen. Trots det bultande akademikerhjärtat.
Torsdag
4 år sedan
3 kommentarer:
Väldigt intressant. Min mamma gick bara i skolan i sju år, sen fick hon inte fortsätta. Minns inte riktigt varför, om det var en fråga om tid eller pengar. Men mamma älskar att läsa och mycket tidigt introducerade hon mig i böckernas värld.
Jag har alltid längtat efter något mer. Mest för att det är så förbaskat tråkigt att ägna helgerna åt att supa och festa när man kan läsa istället. Jag skulle vilja läsa på högskolan. Har äntligen förstått att jag skulle klara det, men jag måste arbeta för att försörja mig. Det är min stora sorg.
Jag borde egentligen ha väntat med att plugga på univ. så kanske jag inte hade slösat bort så myclet studiemedel på skräpkurser. Men å andra sidan är det svårt att börja leva på studiemedel när man är van vid att tjäna en massa pengar (vilken lön som helst slår CSN) och jag hade säkert inte haft lika kul om jag börjat jobba heller =).
Jag kunde inte läsa direkt efter gymnasiet, jag befann mig på depressionens rand på grund av skoltrötthet. Det har alltså tagit mig tjugo år att komma fram till att jag skulle må bra av att studera. Men jag är för gammal för att skaffa mig studieskulder. Vissa omständigheter gör att jag aldrig kommer att få ett välbetalt arbete. Därför känner jag mig lite avundsjuk på dig. Njut av varje sekund.
Skicka en kommentar