13 september 2007

Du sköna nya värld

I Den Vetenskapliga Tidskriften kan man idag läsa om en kvinna som hade skrivit om att hon tagit 10 universitetspoäng (som tydligen släpade efter från 2005) vilket ledde till att hon fick ett brev från Alfakassan som begärde in studieintyg med mera om det var så att hon bedrev studier på heltid. Jaha ja... så istället för att sköta sitt jobb (dvs. se till så att kvinnans ärende processades så smidigt som möjligt) så har hennes handläggare alltså inget bättre för sig än att sitta och surfa runt på bloggar hela dagarna? Aha, det måste vara därför som det tar flera månader för ett ärende att handläggas på Alfakassan/Försäkringskassan/valfri myndighet. Handläggarna letar uppenbarligen upp sina klienters privata bloggar och kontrollerar huruvida klienten kanske fuskar eller skriver kritiska inlägg om myndigheten i fråga. Skrivs det kritik tar det hus i helvete; då förhalas ärendet i det längsta som "straff" (kommentarer i den aktuella bloggen vittnar om detta).

Detta är tydligen också ett problem inom jobbsökeriet - arbetsgivare googlar på de sökandes namn och läser eventuella bloggar för att sålla ut lämpliga kandidater till arbetet. Visst, jag kan förstå en bakgrundkoll vid eventuell anställning till högre poster inom försvarsmakten eller andra potentiellt "känsliga" tjänster, men måste till exempel Erik från Örebro som söker ett jobb på godtycklig fabrik verkligen nagelfaras så noggrannt? Detta är ett tydligt exempel på att företagen absolut inte vill ha självständigt tänkade individer som anställda, nej, bättre att ha en skock ängsliga får som är så rädda för att förlora sina jobb att de går med på vilka krav som helst. I vissa fall kan man tydligen också bli ratad på grundval av vad en släkting eller vän skriver på sin (anonyma) blogg. Det hände en man från Göteborg som sökte ett jobb i Norrköping. Av naturliga skäl ville inte hans flickvän att han skulle flytta, vilket hon skrev på sin blogg. Detta fick arbetsgivaren reda på (hur då?) och han fick inte jobbet...

Vad i helvete! Vi är på väg mot ett järnhårt kontrollerat storebrorssamhälle (ja, inte ens storebrorssamhälle är rätt beskrivning, snarare Tredje Riket) där människor behandlas som boskap som inte får bo vart de vill (eftersom de måste flytta dit de eventuellt kan få ett jobb. Som om det inte finns tillräckligt många i Borlänge som söker den här tjänsten som diskare/butiksbiträde etc. utan att det ska komma folk från Jokkmokk eller Halmstad och söka den också. Den infödda Borlängebon får istället ta ett jobb i Säffle, medan en Säffle-bo måste flytta till Östersund. Hur sjukt är inte detta?).

Om man inte vill flytta från vänner, familj, socialt nätverk, barnens skola etc. blir man istället bestraffad av myndigheterna genom att man blir utslängd från a-kassan (återigen, a-kassan är en försäkring och om man betalar sin premie ska försäkringen också gälla). Inte heller kan alla få socialbidrag - iallafall inte utan att sälja bilen (som man behöver för att kunna söka jobb). Eller så får man inte det överhuvudtaget på grund av nån obskyr regel som handläggaren i fråga hittar på i just det ögonblicket (nej, tyvärr, eftersom det är torsdag och ditt efternamn börjar med K så får vi inte ge ut några pengar). Alltså är man hänvisad till att svälta, eller leva på sina släktingar (gud nåde den som har fattiga föräldrar i detta läge).

Ok, så vart vill jag komma med det här? Jo, att alla har rätt till ett privatliv (ja ja, om man hänger ut det på en blogg så är det inte så privat, men man ska ändå ha rätt att tycka saker utan risk för bestraffning. Undantag göres för olagligheter som hets mot folkgrupp etc.) Arbetsgivare med mera har inget att göra med mina åsikter; de anställer mig för att utföra ett visst jobb men de betalar mig fanimig inte för att tänka på ett visst sätt. Om jag nån gång går på en anställningsintervju där en potentiell arbetsgivare "konfronterar" mig med något jag har skrivit i en blogg så hoppas jag att jag har sinnesnärvaro nog att be denne dra åt helvete (som påpekats i flera kommentarer till ovanstående blogg samt Den Vetenskapliga Tidskriftens forum så kan man ju inte heller vara säker på att en blogg verkligen tillhör den person som man tror att den tillhör). Och om Alfakassan (som jag tack och lov har gått ur) eller Försäkringskassan skulle använda uppgifter som de uppenbarligen hämtat ur min blogg som grund för sina beslut så kommer jag att anmäla dem omgående till lämplig myndighet.

Det finns ett ord för människor som inte får bo där de vill, göra eller ens tänka vad de vill och ständligt hotas av straff från en godtycklig "härskare". Det ordet är slavar. Och det är vad vi snart är reducerade till. Slavar, ägda av staten och företagen att godtyckligt göra vad de vill med.

Jag föreslår lite "civil olydnad": att regelbundet skriva om ett ämne som är politiskt inkorrekt men som man ändå ställer sig bakom (se mitt inlägg om 11/9). På det sättet har arbetsgivare med flera ingenting för att försöka gallra ut de icke önskvärda elementen ur sin sökandepool. Alla är lika vansinniga.

2 kommentarer:

Fia sa...

En tanke slog mig dock... alla kommer nog inte ses som "lika galna". En del myndigheter föredrar kanske en galenskap mer än en annan, tänk om man faktiskt blir invald till en arbetsplats för någonting politiskt inkorrekt som man skrivit, som kanske inte ens var ens riktiga åsikter. Helt plötsligt kanske Wolfram&Hart ringer upp en och säger "Hej, vi har hört talas om dig. Vill du komma och jobba hos oss?" Och då står man där, med byxorna neddragna. Illa illa...

Martina sa...

Nej, poängen är ju att man bara ska skriva om politiskt inkorrekta saker som man faktiskt tror på. Så om man då får jobb på Wolfram&Hart så får man ju det för att man passar in där...